moisandersson

Jag fäller några tårar då och då, jag gråter floder, sjöar och hav. I dagsljus där alla ser mig är jag stark men när mörkret faller på hamnar jag i samma tillstånd, varje kväll. när mörkret kommer så kommer även tårarna.

Jag vet att du finns där. någonstans så finns du och det är ingenting jag tror, det är något jag vet! I mörkret kan jag se dig, i tystnaden kan jag höra din röst. jag vet att du ser mig där uppifrån, det är du som skyddar mig från faran. inte sant?

Jag ser dig i mina drömmar, du är ofta med  där, du är drömmarnas höjdpunkt. Sen vaknar jag igen och insér att det jag sett i min dröm inte är verklighet. När jag drömmer en sån dörm så önskar jag faktiskt att jag inte skulle vakna igen. Det låter sorgligt men ett liv utan dig är inte värt att leva. 

Ändå så vill jag leva i nuet, jag vill utväcklas och förändras men dagarna utan dig går så otroligt långsamt. Speciellt dom dära mörka, kyliga nätterna, då jag inte kan sova, då tårarna bara rinner, då jag bara ligger och tänker, tänker på dig!

Även fast jag vet att du finns i luften så känns det ibland lite läskigt. jag inbillar mig att du faktiskt ligger där i sängen brevid mig och håller om mig då jag ska sova. för det är väl inbillningar? 

Jag saknar dig, om jag bara kunde spola tillbaka tiden och ställa allt till rätta igen. Allting skulle vara så bra. Mer eller mindre perfekt! Det var du som lärde mig att man kanske bara har en chans, jag tog den inte och det har förndrat mitt liv. Om jag ändå skulle fått krama om dig en sista gång, jag gjorde mitt livs största misstag och det kommer jag få leva med i resten av mitt liv.

Du var mitt bästa stöd, min bästa vän. Du är den som lärt mig stå på egna ben, du är den som lärt mig att uttrycka mig med ord, ja du har lärt mig grunderna till allt jag kan. Vem ska nu kunna lära mig allt det där som jag inte har någon aning om? Vem finns det nu som förstår mig?

Man inser inte vad man har förens man förlorat det.